Johan Sundström

Jag hade hört rätt; hotellet hette Park. Det blev ingen tid att hälsa på Fredrik. :-( Men vi höll nog en rätt bra presentation, även om det skar litet i mig att ha den i bankettsalen. Jag vet, det är fånigt av mig, men att stå och demonstrera teknik i en lokal som utan ett ögonblicks tvivel var gjord för Wienervalser, skälmska blickar och förföriska par i intagande kreationer, kändes helt enkelt inte rätt. Det hade förvisso varit mer fel att demonstrera krigsmateriel i spegelsalen i Vinterpalatset, men det förlåter ju ingenting.

Alltid roligt att höra Johan prata, dock; eldsjälen bakom företaget, och något så ovanligt som en ekonomiskt välbergad karl som brinner för idéer och gett sig in i en bransch mer för att det är kul och för att det finns så mycket att förbättra, än för att tjäna pengar. Tänk om fler människor högt uppe i våra hierarkier överallt levde med de förtecknen.

Betryggande också att konstatera att ja, det är något slags provisionssäljnätverk som sprider företagets produkter, eller egentligare, tjänster, men det är inte så pyramidspel och skräckvisioner som jag lätt tänker mig den sortens historior, utan verkar se riktigt propert och sunt ut, med hjärtat på rätta stället. Jag erkänner att jag är litet rädd för all form av sektverksamhet, i alla fall innan jag fått inblick i dem. Och ibland i synnerhet när jag fått inblick i dem, förstås.

Minibussresan ned och åter var riktigt angenäm; jag älskar det lilla Stockholmsgänget som något mitt emellan familjemedlemmar och husdjur. De gnabbas, kivas, slår runt och smågläfser liksom, även om min fantasi mer försöker klä mina känslor för dem i ord än vara helt trogen verkligheten. Helt säkert bidrar det också litet att jag inte har någon kring mig att indränka i allmän kärlek, så jag förbränner säkert överskottet på vad som står till buds.

Aj; där var den där pinnen i ögat igen. De senaste åren har återkoppling från de jag älskat envetet bearbetat mig till att iaktta stor försiktighet med min oriktade kärlek. Det är egentligen bara min första flickvän som både älskat och kunnat hantera mitt sätt att hysa så mycket varma känslor för allt möjligt runt omkring mig, och däribland kanske främst sådant som kan ses som rivaler av den nogräknade. För det är en sak att tycka om någonting med hjärnan, och en helt annan att känna och vara tillfreds med konsekvenserna av detsamma. Jag skulle vilja bli kär i någon, någon gång, som också har lätt för att älska mycket och många omkring sig. Någonting som verkligen satte min brist på rivalitetstänkande på prov, så jag fick mer känsla för hur jag ser ut inuti på den fronten. Var min otillräcklighet börjar, hur missunnsamhet slår rot i mig, och om jag kan bli svartsjuk, på någon jag älskar.

Jag tror inte jag kan det. Eller i alla fall att det finns en form av kärlek som inte står i förenlighet med svartsjuka; jag kanske har en hemsnickrad tolkning här, men i Japan har man två ord för kärlek. Det ena, som jag kanske drömt ihop det, står för ägande, egoistisk, allokerande kärlek, och den skulle väl i så fall vara synnerligen förenlig med svartsjuka: Koi. Den andra står för mer symbiotisk, hjärtlig eller innerlig kärlek, den där första rummet är hans eller hennes väl; du känner kärleken mer utifrån den du älskar, och resonerar från dennes perspektiv och vad som är bäst för honom/henne: Ai.

Kärlek är förstås oftast en blandning av bådadera, men jag tror jag har lättare för att ge ordet åt den senare, som för mig känns mer äkta och innerlig. Jag kan erkänna att jag hyser varma känslor för folk som får mig att må bra, gör det gärna och visar dem värmen i retur, men jag har svårt för att oprovocerat och ur hjärtat servera dem de vackraste orden som finns om jag inte övertygat känner allt för dem med dem som subjekt. Ai, alltså. Mitt första förhållande, ett på distans, var sådant - vi stod varann mycket nära, och det var lätt att flytta mig in i henne i tanke och känsla. Från den sista tiden då vi så sakta börjat vandra åt olika håll i livet, minns jag med glädje när hon intresserat sig för en annan karl, och hur härligt det var att se, och uppmuntra.

På något sätt ser det konstigt, falskt eller med-dolda-motiv ut i text, i alla fall när jag läser det, men det var inte de känslorna jag hade; det var ljuvligt att se henne så glad och peppa henne att bejaka sig i det. Det spelade ingen roll att det inte var jag som gav henne det; det viktiga var att hon fick det och vad det gjorde av hennes liv. Öppnade dörrar i henne jag kanske inte kunnat och som det var en fröjd att se henne våga träda fram genom. Vi pratade ganska mycket, om känslor och om böcker. Orson Scott Card, i första hand.

Sedan dess har jag provat på mer egoistiskt vurmande med, med mindre eller större inslag av den där formen av kärlek, och alltid med viss vaksamhet på mig själv när jag känner att relationen ler mest åt mig och att jag är den som mår bäst. Det var tydligt med Hanna, men fanns spår i relationen med Maya med. Vem som mår bra är förstås bara yttre indikationer, men samvetet har ändå ganska skarpögd blick för vad känslorna företar sig, och jag tror att man älskar egoistiskt när man snarare känner dåligt samvete än sorg över att ens partner mår dåligt. Med Hanna kände jag snarare uppgivenhet än någondera; jag hade fruktlöst försökt hjälpa på så många sätt och var så uppenbart inte i en position att kunna hjälpa, att jag så småningom begrep att jag inte borde finnas med som barmhärtig samarit längre. Jag har haft lätt att dras till de som behöver en axel. Den som behöver en axel söker närhet, jag söker närhet. Ergo.

Förälskelser är spännande djur; de går sällan att fästa på kartan. Inre brand, längtan, drömmar, förföriska bilder och rosiga känslor i en enda stor smältdegel. Ingen rim och reson, inga måttband, vindriktningar eller ens en känsla av vad som är upp och vad som är ned. Emotionell tyngdlöshet, svävar fritt omkring. Spännande, litet läskigt, ganska härligt. Läskigt för att man inte vet var man dimper ned, läskigt för att man kanske inte är den enda som tar stryk om man båda dimper i marken någonstans eller kolliderar olyckligt, och både läskigt, pirrigt och spännande för att det leder framåt in i det dunkla okända Framtida. Kanske en sådan där rosenvandring sida vid sida, med lyckliga leenden och strålande blick. Och kanske inte. Däri spänningen. Möjligheterna. Drömmarna.

Nedåt vägen, när lågorna inte slår så högt, börjar man kunna läsa mönstrena i glöden som fortfar - vad kärleken är, hur den är formad, vilka nejder den koloniserat och om den har sitt fäste i en själv, i den andra, mitt emellan eller någon annanstans.

Och det känns som att det kommer driva mig till vansinne att ge mig ut på två veckor utsocknes skolpraktik utan möjlighet att nosa närmare på den, efter en tid här som jag mest har jobbat under, och gjort lika litet av även att några avstånd inte stått i vägen. Självplågare.

En smäktande vacker bild från resan hem tidigare under kvällen, förresten: tunga skyfall hänger över Vättern mot gyllene solnedgångshorisont. En sådan där nästan-stillbild, där man ser skyarna mjukt och sakta flöda ned i regn över vattnet, medan molnen som lättar på lasten knappt skönjbart glider vidare dit de är på väg. En kamera hade knappast förmått fånga ögonblicket.